om Lars
In English
Länkar
Citat
Bosnien

Denna dagbok är skriven av en god vän till mig som var med till Bosnien som administratör av resan och cirkusgruppen. Själv var jag fotograf.

//Lars A

 

Med på expeditionen var: P.Nalle Laanela (clown), Angela Wand (clown), Pontus Uggla (jonglör), Daniel Antonsen (akrobat), Ulrika Fägersten (musiker), Petra Lundberg (musiker), Pauline Wolff (producent och skribent), Lars Andersson (fotograf)

Förord

I juli 1997 åkte åtta personer till Bosnien med en gatucirkus-föreställning. Det var drygt ett och ett halvt år efter det att Dayton-avtalet slutits och fred officiellt utropats i landet. Några veckor innan vår avfärd skakades dock den serbiska delen av Bosnien åter av inre oroligheter och maktkamper. Vi åkte dit i alla fall.

Våren innan vår resa hade vi arbetat hårt med att skapa en före-ställning, Sagocirkus, och skaffa finansiella medel för vår resa. Expeditionen till Bosnien föregicks därför av en gatuturné i några av Skandinaviens storstäder, diverse betalda framträdanden i Stockholm, samt avslutades med flera uppträdanden under Stockholm Water Festival när vi var tillbaka i Sverige. Dessutom fick vi en sponsor-summa av LM Ericsson i Bosnien.

Vår vistelse i Bosnien organiserades av den franska hjälporgani-sationen DIA, som arbetar för ett ökat kulturellt utbyte mellan ungdomar i isolerade och krigsdrabbade länder och omvärlden. DIA bokade våra spelningar, organiserade vårt boende, och var alltid med oss under våra praktiska göranden i landet.

Nu, en och en halv månad efter vår återkomst, har de politiska oroligheterna i serbiska delen av Bosnien har nu åter tagit fart. I tidningarna läser vi om upplopp och stenkastning i Banja Luka, den stad vi besökte och kom att älska. Det känns främmande, skrämmande, men inte alls otänkbart, att striderna, så som många bedömare befarar, åter kommer att blossa upp.

Denna text innehåller utdrag från vår dagbok över resan. Den visar glimtar av vad vi var med om, och är alltså ingen sammanhängande redogörelse.

Stockholm i september 1997

 

Banja Luka

Mörkret ligger tungt över Bihacs gränsstation. I skenet från några upplysta bodar lutar sig en handfull vakter över sina gevär i en rökpaus. Misstänksamt bligar de på clownemblemet som pryder vår minibuss sida. En hastig blick i våra pass, sedan vinkar man förbi oss. Clowner i krigszon.

Långsamt långsamt körde vi längs en slingrande bergsväg som tog oss genom by efter by. Till en början var vi förundrade över att så få hushåll hade elektricitet, eller hade råd att använda det, eftersom vägen kantades av nedsläckta hus i mörkret. Såsmåningom konstaterade vi att det inte var elektricitet som saknades, utan befolkning. Hus efter hus längs med vägen hade övergivits av flyktingar.

Vi såg inte så mycket i mörkret, men här och där fanns en upplyst bar eller ett vardagsrum vars sken avslöjade ruiner av utbrända och sönderbombade hus. Vi passerade gamla frontlinjer. Vägen var smal och skumpig, byggd på en liten hylla mellan bergsvägg och hisnande stup, på sina ställen knappt ens asfalterad, utan bara nödtorftigt lagad efter krigets sprängningar. Med jämna mellanrum var den avspärrad för militärkontroller. Eller om det är poliser. Det är svårt att se någon skillnad. Minibussen kröp fram millimeter för millimeter på kartan.

Natten skulle bli lång. Vår ankomst till Banja Luka var beräknad till åtta på kvällen, men med tanke vägens skick och framkomlighet förstod vi att tidigt följande morgon var en rimligare gissning. Att sova var omöjligt i den hoppande och skumpande bussen, och därför började vi med dova röster diskutera allt från FNs politik i området till anledningen att vi själva åkt hit överhuvudtaget.

Såsmåningom blev vi så övertrötta och nervösa av anspänningen, den livsfarliga vägen och allt som väntade, att irritaionsgränsen passerades och vi bara kunde skratta åt allting. Pontus och Petra spelade hits på blockflöjt, och vid de otaliga militärpoliskontrollerna kunde vi bara fnissa nervöst. Militärpoliserna ville veta vilka vi var och varför, men de kunde inga utländska språk, och efter en stunds dividerande vinkade de alltid irriterat förbi oss. Senare fick vi veta av Becky, som vi bodde hos under vår tid i Banja Luka, att poliserna kontrollerade de olagliga timmertransporterna som på nätterna använde samma väg som vi. Det förklarade den enorma mängd timmerbilar som under natten reglebundet dök upp som ur intet framför oss på vägbanan.

Klockan var fyra på morgonen när vi äntligen äntligen kom fram till Banja Luka, ungefär ett dygn försenade. Jag ringde Helene, vår kontaktperson från DIA, som kom farande i taxi. Medan vi väntade på henne satt vi där framför stadens chicaste hotel, vår mötesplats, och såg det Banja Lukiska nattlivet passera revy. Det var en hel del folk ute, och vi träffade på några medelålders affärsmän som bodde på hotellet och som frågade oss om vi tillhörde FN. Nej. Bra, sa dom, because we fuck FN. FN sucks. We fuck them.

Plötsligt stod vi inför vår första riktiga Clowner utan Gränser-spelning. När vi stannade på gatan utanför barnhemmet kom det genast några nyfikna barn och tittade. När vi gick upp för entrén till det relativt stora, typiskt instutitionsliknande huset, för att se på spellokalen, kom det barn från alla håll för att hälsa. Det var inte så många barn där, för de flesta var på någon slags kollo, men de som var där var mellan 7 och 15 år, och alltså ganska stora. Oblygt sprang de fram och tog oss i hand och presenterade sig. Daniel väckte naturligtvis stor förundran med sina gröna hårtofsar med små rosa rosetter. Medan vi studerade lekhallen vi skulle spela i sprang de kring benen på oss, och sen fick alla hjälpa till att bära upp våra saker. De trängdes kring bilen för att bära, och knappt hade vi lyft ut en sak ur bilen, förrän en ivrig hand var där och ville hjälpa. Samtidigt som vi lite oroligt hoppades att inget skulle försvinna eller gå sönder, var det förstås glädjande att se deras iver och glädje.

Nervöst. Nytt språk, ny musik. Alla våra DIA-värdar var på plats. Måste göra gott intryck. Och så dessa förväntansfulla barn. Men det gick bra! Ensemblen gjorde showen ungefär som vanligt, men med något tydligare kroppspråk. På engelska fastän ingen förstod. Men storyn funkade bra; enkel.

 

När det var dags för nålnumret, där Trollet tvingar Prinsessan att svälja nålar, blev jag däremot lite kallsvettig. Hur tar dessa barn en tortyrscen? Är det klokt att utsätta dem för detta, som de eller deras kära kanske utsatts för, eller kanske rent av dött av? Hur genomtänkt är detta? Vad håller vi på med egentligen? Jag såg framför mig hur några barn skulle komma att bli neurotiska och skrika, hata oss, och hur personalen i dagar skulle få trösta de stackars barnen efter clownernas framfart. Nalle spelade ett elakare troll än vanligt, och Prinsessan hade verkligen sympatin på sin sida. Barnen satt tysta och fascinerade. Ingen såg rädd eller neurotisk ut, och när Prinsessan spottade ut nålarna på sin lina, skrattade de förtjust.

Jag tror de här barnen tog den här scenen bättre än svenska barn. Kanske för att scenen verkligen betyder något för dem. Det hjälper dem väl inte att bearbeta sin ångest eller så, men kanske är den scenen för dem är lika äkta, lika lätt att relatera till, som till exempel scenen där Prinsen och Prinsessan blir kära eller gifter sig.

Efter föreställningen var alla barnen framme och skulle ta på instrumenten och cirkusprylarna, men till skillnad från många svenska barn, som bara slänger sig på alla prylar och ska ha och ska ha, så gjorde dessa barn det på ett respektfullt sätt. Glada horder av ungar bar ner packningen till bussen, och blev nästan besvikna över att de inte fick ställa in sakerna i den själva. Lars hade hela tiden små flickor som ville bli fotograferade omkring sig, och alla skulle hålla handen och pussas. Och detta var ändå stora barn. Tonårskillarna var också med och bar och ville var i närheten. Även dom allra ballaste.

Vi blev bjudna på turkiskt kaffe i personalens fikarum. Jag kom lite efter de andra och eskorterades dit av en liten flicka med ett skadat öga. Gick genom blankskurade korridorer. Allting såg relativt fräscht ut, det fanns mycket leksaker och bilder på väggarna. Vi satt en stund och fikade, och fick sedan se på småbarnsavdelningen, där några två-treåringar satt i en lekhage, och de riktigt små låg i spjälsängssalar, precis som i reportagen på TV. En liten bebis var högst några veckor gammal. Ingen mamma, ingen pappa.

Inte förrän jag kom ut därifrån började jag förstå vad detta egentligen innebar; vad det var vi hade sett. Föräldrarlösa barn. Så törstande efter kroppskontakt, efter uppmärksamhet. Så glada. Men med sorg i ögonen; jag blir väl tvungen att använda denna kliché. Det smärtade att inse att jag aldrig mer kommer att träffa dessa barn, aldrig få hjälpa dem eller göra något åt deras situation. För första gången förstod jag varför man vill bli hjälparbetare. Kanske måste man uppleva det med kroppen.

Jag kan inte skriva ner alla tankar och känslor som vällde över mig efter det hektiska besöket; för att kunna förkorta det finns det bara patetiska klyschor och ord. Jag vet inte om jag vill heller. Det är mycket lättare att bara uppleva och sedan lämna.

När vår gatuföreställning började hade vi en stor och tät publikcirkel, så tät att jag fick klättra upp på minibussens tak för att kunna se något. Dessa människor ville verkigen se oss, och jag sände en tanke på de sega och svårflirtade människorna i Stockholm och Göteborg. Varför gör man gatuteater i Sverige? Folk är för fan övermättade på underhållning. Det kanske verkar bekvämt att åka hit och slippa den svenska konkurrensen. Nog har jag funderat på det, men nu fick jag ett helt annat perspektiv. Allt uppträdande handlar väl om att vilja ge något. Men att ge något till någon som inte vill ha? Att tigga och be om att få ge något? Vem blir egentligen lyckligare av det? Blir man en bättre konstnär då, när publiken är så kräsen? Det kan vara högkvalitativ konst eller inte. Så länge folk inte vill ha, har jag svårt att se nån mening i att göra konst. Ska man slå sig fram i ett hårt klimat eller ska man flytta till varmare trakter?

Jag vet inte vad jag har för ståndpunkt egentligen, om jag har någon, men i det ögonblick jag satt där på biltaket, med en folkmassa som ville bli underhållen, som verkligen uppskattade föreställningen, som inte hade snobbiga högkvalitativa åsikter, utan som köpte komiken och konsterna som de var, i det ögonblicket kände jag att detta var helt rätt, detta är att underhålla. När det gör någon annan lycklig. Då kan jag tycka att föreställningen är skitbra. Publiken älskade oss, och äntligen äntligen äntligen fick Daniel, akrobaten, och de andra också, men framförallt Daniel, de rungande applåder och visslingar han förtjänar.

Vi spelade på bytorget i en by några mil utanför Banja Luka. Området vi åkte genom har varit frontlinjer. Överallt kantades vägen av beskjutna och utbrända hus utan tak och fönster. Här och var var folk i färd med att bygga nya.

Lars och jag fick åka i vår eskortbil från UNOPS (United Nations Operative Protection Service) tillsammans med Helene och en bosnier som hette Vladimir och jobbade för UNOPS. Han berättade om krigets konsekvenser rent administrativt; tex kan serbiska män få det svårt om de ska passera gränsen till Kroatien. De blir häktade för krigsförbrytelse. Alla har ju varit soldater. Landet är uppdelat i två mer eller mindre självstyrande stater; Republika Srpska och den kroatisk-muslimska federationen. Det går inte att ringa från Banja Luka i republiken till Sarajevo i federationen. Däremot kan man ringa från Sarajevo till Banja Luka. Det är alltså inget fel på ledningarna. Bara det att ledarna i republiken inte vill att det ska gå. På frågan om republiken vill bli fri, kunde Vladimir inte svara. Det är svårt att veta vad folk egentligen vill. Situationen är förvirrad. Under en spelning mötte jag en man i 50-årsåldern som påminde mig om att jag befann mig i Republika Srpska, och inte i Bosnien. Kom ihåg skillnaden! Jag höll artigt med för vad skulle jag säga? Ingen är väl direkt nöjd med Daytonavtalet, och kanske vill serberna här tillhöra Serbien, kanske vill de vara självständiga. Men vad vill alla de som har serbisk mamma och kroatisk pappa? Så som Vladimir.

Han var en gåtfull person. Sa inte mycket, och verkade väldigt skeptisk till oss. Kan man fantisera om vad han har varit med om som soldat? Tyckte han att vi var naiva och patetiska? Han log inte en enda gång, och ville inte sitta ner och äta med oss när vi lunchade. Han var inte ens nyfiken. Hans tystnad fick mig att fundera. Vad är det vi gör egentligen, och är det värt besväret för någon annan än oss?

Byn vi spelade i hette Ribnic. Den är nån slags centralby för en massa byar runtomkring, och har kanske 4000 invånare. Nästan allt var förstört, och jag kände mig nästan pinsam i min blekfeta välmåga. Det är inte fattigdomen som får mig att känna så. Folk är inte direkt fattiga, hittills har vi bara stött på ett fåtal tiggare. Här finns det nödvändiga och folk har råd att köpa.

Det är lidandet. Inte det att folk lider i detta nu, utan tanken på vad de har varit med om. Vad har min naiva västerländskhet här att göra egentligen? OK, folk skrattar åt oss en halvtimme, bär i bästa fall med sig föreställningen ett tag, och det är väl inte fy skam. Men jag vet inte om det väger upp den känsla av oförskämdhet jag tycker att vi går omkring med när vi säger att vi vill få den lidande befolkningen att skratta. Då känns föreställningen bara dum, i ordets ursprungliga bemärkelse.

Det ortodoxa klostret från 1600-talet låg idylliskt nedbäddat i en dal mellan de runda höga kullarna. Landskapet omkring var bördigt uppodlat, välskött av de gamla svartklädda nunnorna som krattade ogräs, vallade kreatur och administrerade det läger för sjuka flickor som vi besökte.

Vi hänvisades vi till klostrets bakre trädgård för att föreställa och skapade liten publikcirkel under ett träd. Det fanns bara en handfull barn och deras lägerledare, och så en gammal nunna som såg på. Föreställningen var lite trög; precis som på kollot vi var på häromdagen. Ibland känns det som om ungarna tycker att förspelet, när Trollet sopar under deras fötter och när Prinsessan och Trollet jagar varandra, är roligare än föreställningen. Under detta förspel hade Nalle och Angela använt sig av portarna till den inre klostergården för att jaga varandra. Det var kul, men inte populärt, eftersom marken därinne var helig, så de fick tillsägning. Men den gamla nunnan skrattade gott åt deras påfund. Hon verkade ha roligast av alla.

Mitt under Pontus nummer kom någon slags överstepräst med kåpa och hög huvudbonad utflaxande från klostret. Han bevärdigade inte artisterna en blick, men skällde ut nunnan och lägerpersonalen efter noter och spottade efter oss i marken. Personalen hade visat Satans ansikte och släpat in synden i klostrets gård. Ensemblen var Satans följe och lockade fram hans rätta karaktär. Mera spott i marken.

Pinsamt pinsamt. Vi kände oss verkligen dumma för att ha varit respektlösa mot denna människas helgedom. Den olyckliga nunnan såg helt förstörd ut, bad om ursäkt, och bad oss att flytta föreställningen till lägrets trädgård, vilket vi naturligtvis genast gjorde. Nunnan försvann och vi var oroliga för att hon nu skulle bli straffad på något sätt. Men lägerpersonalen förklarade att nunnan hade högre position än prästen, hon var till och med var abedissa, så det var väl lugnt i alla fall.

På väg mellan Banja Luka och Sarajevo sitter jag bredvid Nalle som kör. Vi åker genom det mest underbara bondlandskap man kan tänka sig. Framför oss åker Helene i DIAs EU-jeep och lämnar ett gigantisk dammoln bakom sig åt oss som skakas om i minibussen. Trots detta kan jag inte undgå att njuta av det extremt vackra landskap vi har omkring oss. Det ser ut som på Arlas yoghurtpaket; åkrar i skörd på bergssluttningar. Majsfält efter majsfält. Det är höskördetid, och ideligen kör vi om svajande gigantiska hölass dragna av hästar och med en ensam liten man högst upp. Vägen stryker förbi små skrotiga vitkalkade gårdar med tegeltak, vildvuxna trädgårdar och höskullar. Grisar, getter och höns spankulerar fritt på gården eller i diket längs med vägen. En och annan ko står tjudrad. Barn leker, hö tas ner från häschor av hucklegummor med träkrattor och böjda ryggar. Här och var små ensliga barer och bensinstationer.

Så kan det se ut. Några mil längre fram är bilden en helt annan. Då åker vi genom krigsbrabbat område. Vartannat hus är förstört, på de flesta saknas taket. På många står bara siluetterna av väggar kvar. Landskapet är fortfarande bergigt, och i dalgångarna ligger utbrända gårdar. I Sverige säger man att flyktingarna ska hem så fort kriget är slut. Hem till vadå? Ingenting och nationalism? Vi åker genom ett samhälle där kulhålen på husen är torftigt lappade.

Jag försöker föreställa mig kriget. Här fanns fullt med tillhåll för krypskyttar som obehindrat kunde skjuta prick på husen där nere. Utrensningskrig; det huset tar vi, det där får stå kvar. Där bor en serb, där bor en kroat. Eller tvärtom. Vem angav? Marken vid vägens kanter är minerad. Hur fostrar man barn i detta landskap? Svidande vackert men otillgängligt. Under varje buske kan det ligga en mina.

Jag tänker på när jag för några dagar sedan tog en promenad själv efter en spelning på ett kollo för flyktingbarn några mil utanför Banja Luka. Jag gick längs en liten grusväg genom skogen, och var hela tiden rädd för att trampa på en mina. Jag har aldrig kännt mig så främmande i naturen någon gång. Efter ett tag mötte jag en gammal gumma och gubbe. Brunbrända, fårade, tandlösa. Piggögda. De började prata med mig, och vi lyckades förstå varandra så pass väl att de vid samtalets slut visste att jag var här med en svensk cirkus och bodde i Banja Luka, hade spelat för barnen i kollot och tyckte att landskapet var mycket vackert. Jag fick inte reda på något alls om dem. De vandrade vidare med sina käppar.

 

Sarajevo

Sarajevo är fortfarande uppdelat i olika etniska delar. Nu åkte vi in i en muslimsk förort där DIA har en lokal som vi besökte. Aldrig har jag sett något som berört mig mer. Deras bakgård öppnades mot ett gytter av nedrasade hus. Väggarna pepprade med kulhål. Kvarter efter kvarter av nedrasade, sönderbombade, nedbrunna, utblåsta två-våningshus. Vi blev strängt uppmanade att absolut inte gå på något annat än asfalterad väg. Risken för minor är överhängande. Dagligen sker olyckor över hela Sarajevo, och även i områden som blivit avminerade kan det ligga skit, eftersom det fortfarande finns folk som går omkring och flyttar minor från ickeavminerade områden till redan avminerade. Jävla idioter. Tänk att inte kunna gå i en park i hela Stockholm. Eller i hela Sörmland.

Under dagarna här i Sarajevo tänker jag ibland på hur det skulle vara om någon gjorde såhär med Stockholm. Spränger Västerbron, blåser ur Hötorgsskraporna, bränner ner Gamla Stan. Här är vartannat hus utblåst, nedrasat, skelettsiluett. Bombade höghus där armeringen vikt sig som en vissen blomsterkvast över en hög av krossat glas och betong. Jag försöker föreställa mig Södermalm i samma skick.

Detta hade varit ett populärt modernt bostadsområde, kanske jämförbart med Skarpnäck, med små gröna täppor framför tvåvåningshusen som var försedda med altaner och balkonger. Nu stod husen utblåsta utan fönster, dörrar och all tänkbar inredning. Här och var syntes spår av ett liv, en sönderpepprad Volkwagenbubbla, en sprucken blomkruka på en balkong. Det mest gripande av allt var att i dessa hus bodde det familjer. Här och var fanns en bevarad, eller snarare restaurerad, lägenhet med blombalkong och tvätt på tork. Luften var het och alldeles tyst, förtom lite hammarslag. Folk började rusta upp igen. Men vem vågar? I varje hus kan det finnas minor. Varningsmeddelande stod sprejade på asfalten utanför. Gå ej in här! Mina! Igenväxta trädgårdstäppor.

Lars och jag gick en sväng. Med stora ögon försökte vi begripa vad som hänt här. En färgglad liten yoghurtgumma kom gående emot oss. Hon log med hela sin tandlösa mun och sa något, men vi förstod ju inget, utan log bara tillbaka. Hon tog våra händer, kramade oss, log och gick vidare. En liten grupp kvinnor och barn stannade också till och frågade något, men vi förstod ju inget då heller. Vi försökte säga nåt om Swedko och Zirkus, men de förstod oss inte. En annan kvinna kom förbi och de stannade henne och sa nåt om Ilidja. Ja, just det, sa vi, vi ska uppträda i Ilidja klockan sex! Kvinnan ville få oss att följa med någonstans, och efter ett tag förstod vi att de trodde att vi ville ha skjuts. Vi sa No, no, och så skildes våra vägar under leenden och fniss.

Vad hände med alla andra som bodde här? Var de hemma när kulorna ven och husen började brinna?

I förorten Ilidja möttes vi av en liten barnaskara som väntat på oss. Vi körde in i en liten park mellan några halvt om halvt återuppbyggda bostadshus och en sönderskjuten skola, och på en liten gräsplätt fanns en cirkel med ett staket av betong som man kunde sitta på. Vi använde den som scen. Nalle och Angela samlade ett hov av ungar omkring sig och började leka med dem, medan de andra värmde upp och alltmer folk strömmade till. Solen lyste sina sista kvällsstrålar över skolan, barnen skrek och skrattade åt clownernas upptåg, föräldrarna stod en bit därifrån men skrattade minst lika mycket de. Förbipas-serande stannade och lutade sig över stängslet som omgav gräsplätten. Det låg värme i luften, vi kände att folk verkligen uppskattade denna exotiska lilla clowngrupp som kommit hit för att leka med deras barn.

Jubel och skratt under showen, barnen satt tätt intill varandra på betongkanten, en förbipatrullerande militärpolis stannade och såg på. Efter föreställningen sprang barnen kring benen på oss, hoppade och skrek, skrattade och drog i oss och våra saker. En liten flicka följde storögt spektaklet på avstånd. Jag hade lagt märke till henne i början av föreställningen; hur hon liksom alltid stod ett steg bort ifrån alla andra, hur hon inte deltog i deras upphetsning. Ändå var hon där, med i händelsernas centrum med all sin uppmärksamhet, och man kunde ana hur hon med kroppen följde varenda liten rörelse på scen. Jag gick fram till henne efteråt, satte mig på huk och tog hennes hand. Hon stod kvar och tryckte den hårt tillbaka. Så stod vi en stund och såg in i varandras ögon.

Den blicken, den stunden, det lilla ögonblick av kommunikation över språkets gränser var värt varje minut för mig. Varje minut av den skumpande evighetslånga bilfärden, varje minut av övernattningar på autobahn, varje minut av organiserande, av ringande till sponsorer, varje minut av repetition och förberedelse.

Det var vår näst sista föreställning i Bosnien och ett dygn senare hade vi lämnat landet.